My story to my niece is finished!:)

Yeah!:)Finally!

The story (it is written in Swedish):



Det var en gång en enhörning som hette Rose och hon bodde i ett magiskt land som låg bortom stjärnorna. Hon hade en rosa päls och lila man och svans. Själva hornet var silverglänsande. Hon var mycket lycklig tillsammans med sin lilla familj. Men en dag skulle allt förändras. Något som gjorde att Rose och hennes familj skulle tvingas fly till en helt annan värld. Det började med att någonting mörkt sänkte sig över dalen där de bodde. Fåglarna slutade att sjunga och blommorna vissnade. Dessutom upptäckte Rose att magin också började försvinna. ”Vad är det som händer?” undrade Rose. Ett häftigt regn kom in över dalen och det fortsatte att regna i nästan en hel vecka. Åskan dundrade mot bergen och blixtarna lyste upp himlen. Ingen av enhörningarna ville vara utomhus fast det var deras naturliga liv. De började söka efter en grotta att ta skydd i men de få som fanns var upptagna av andra djur eller väsen. Vad skulle de ta sig till? Det fanns en hotfylld känsla i landet. Var det kanske den onda draken som hade vaknat till liv igen? Men det kunde väl inte vara möjligt, hade inte en tapper och orädd riddare för länge sedan dräpt draken!? Men ändå, det var samma otäcka känsla märkte Rose. Enhörningarna höll rådslag och beslutade till sist att de måste fly till en annan värld. ”Vi måste genast ge oss i väg. Innan magin försvinner helt”, menade Silverpilen som var Roses hingst. Det höll Rose och de två fölen med om. I piskande regn kämpade de sig till gränsen, därefter fällde de ut sina vingar och flög igenom den svarta himlen. Stjärnorna glimmade kallt men ändå rofyllt. ”Vi ska klara av det här!” ropade Silverpilen till de andra medan de sökte efter en ny plats att bosätta sig på. ”Tror du att vi någonsin kan fara tillbaka, mamma?” snyftade dottern Apple. ”Jag vet inte, min kära. Förhoppningsvis kommer en ny riddare och dräper draken.” Sonen Vitnos menade att det skulle kunna ta miljontals år. Då kände de alla en djup sorg i sina hjärtan. Men tillslut upptäckte de en stor ö som låg i ett turkost hav. Det såg faktiskt riktigt hemtrevligt ut med alla palmer som vajade i den svaga brisen. ”Här kan vi stanna!” tyckte Rose och de andra nickade. När de väl hade landat i den mjuka sanden hörde de fågelsång. ”Åh, vad jag har saknat detta”, suckade Apple och blundade. ”Och här lever fortfarande blommorna”, log Silverpilen. ”Men vi får inte glömma att det inte lever någon magi här”, påminde Rose sin familj. ”Annars tror jag att vi kan trivas riktigt bra här. Det viktiga är att vi inte ger upp hoppet om att en dag återvända till vår värld.” De bestämde sig för att dricka saften från kokosnötter och därefter vila upp sig efter den långa färden. Nästa morgon väcktes de av fågelsång. Solen värmde dem och de suckade njutningsfullt. Apple och Vitnos ville utforska ön och de galopperade glatt över sanden. Plötsligt hördes fågelsång och en liten blå fågel kom flygande och slog följe med enhörningarna. Det verkade som om den ville visa något. ”Ska vi följa efter fågeln?” frågade Apple sin bror. Han funderade ett tag innan han långsamt nickade. Fågeln ledde dem till en grotta och det som mötte de två enhörningsfölen fick dem att darra till av skräck. ”En…drake!” utbrast Apple. De vände genast om men det stora gröna odjuret ropade: ”Nej! Stanna! Jag är inte farlig, jag lovar!” Fågeln kvittrade som om den höll med draken. De två enhörningarna vände sig om eftersom hans röst hade låtigt snäll och ofarlig. ”Jag är så glad att ni har hittat hit. Ni skulle bara veta hur ensam jag har känt mig här. Ja, jag har ju lilla fågel blå här men det är ju inte riktigt samma sak. Åh, om det ändå fanns fler drakar.” När Apple och Vitnos hörde detta fick de en idé. Det var säkerligen riskfyllt men varför inte försöka? ”Där vi kommer ifrån bor en drake men han är hemskt elak! Tror du att det finns en chans att du skulle kunna få honom att ändra på sig? Här på ön är det verkligen vackert men vi saknar vårt hem så mycket. Draken gjorde så att magin i vårt land försvann och så att blommorna vissnade.” Draken tittade på dem med sorgsen blick. ”Åh, stackare! Så klart att jag vill hjälpa er. Kan jag bli vän med den andra draken skulle jag bli väldigt lycklig. Är det bara ni två här eller finns det fler som är som ni?” Vitnos nickade och berättade att deras mamma och pappa var på andra sidan ön. ”Vi kan föra dig till dem så berättar vi nyheten.” Sagt och gjort. Rose och Silverpilen höll med om att man alltid kunde göra ett försök. Den väldiga draken hade inget namn så de döpte honom till Spike. När det blev kväll påbörjade de resan hem. Väl framme i enhörningarnas land upptäckte de att stormen hade lagt sig. ”Tack och lov!” suckade Rose lättat. ”Nu letar vi upp draken;” tyckte Spike och lovade att han skulle skydda dem. ”Tänk ändå att det finns snälla drakar,” viskade Apple till Vitnos som log. ”Vi lär oss något nytt varje dag,” svarade han och buffade henne lätt på nosen. De hittade den andra draken i en grotta som liknade den på ön. ”Hallå!” ropade Spike och han fick genast ett svar tillbaka. Det märkliga var att hans röst lät lika snäll som Spikes. ”Det här var intressant,” tyckte Silverpilen och såg fundersam ut. ”Har vi kanske missförstått honom?” undrade Rose. ”Tänk att en annan drake finns,” mullrade det inne från grottan. Spike log lite och svarade, ”När mina vänner enhörningarna berättade att det bodde en drake i deras land ville jag genast följa med och möta denna.” Nu mörknade åter himlen och blixtrar lyste upp himlen. ”Vad är det som händer? Nu är det precis som när vi lämnade vårt älskade hem,” sade Rose med lätt darrande röst. ”Det betyder att han är arg,” förklarade Spike med låg röst. ”Arg? Men vi har väl inte gjort något,” konstaterade Apple och rynkade pannan. ”De där enhörningarna låter mig aldrig vara med i deras gemenskap,” mullrade den andra drakens djupa röst. ”De trodde att en riddare hade dräpt mig för länge sedan men så är det verkligen inte. Jag bestämde mig för att dra mig tillbaka eftersom jag tydligen inte var välkommen in i gemenskapen. Men till slut kunde jag inte stå ut längre. Ilskan vaknade på nytt i mig.” Enhörningarna förstod att det var därför magin tillfälligt hade försvunnit. ”Förlåt oss drake!” sade alla enhörningarna på samma gång. ”Det gick ett rykte att det för länge sedan levde en elak drake i vårt land som blev dräpt och vi trodde på det. Vi hade ingen aning om att du fortfarande levde och inte alls var elak. Det gör oss ledsna att du känt dig utanför all denna tid. Det är synd att du inte försökte prata med oss. Det gjorde Spike och då insåg vi att den som hittade på ryktet om drakar verkligen talade osanning.” Draken hängde lite med sitt rödglänsande huvud. ”Då ber jag också om ursäkt! Tänk vilka missförstånd och rädslor som legat i vägen för vänskap.” De bestämde sig för att döpa sin nya vän till Rubin och alla kände sig lyckliga. Enhörningarna för att de hade fått tillbaka sitt hem och drakarna för att de hade funnit vänner och aldrig mer behövde känna sig ensamma mer. 



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

In January I got a special gift.

My interview with author Joanna Wylde!