Att skriva noveller.

Jag tycker om att skriva noveller.:)Mest fantasy,paranormal..Ibland dystopier.
Staden som låg öde skrev jag förra sommaren.Det är fantasy,romantik och dystopi.Jag funderar på att skriva mer på den.Kanske kan den bli en roman.:)

Staden som låg öde

Jag blickade ut över staden som låg öde. Där endast neonskyltarnas ljus välkomnade mig. Jag började bege mig in i dess kärna av betong.
”Den här staden har blivit tyst och det ligger en sorgsen slöja över,” viskade en röst i mitt öra och det var som om all världens smärta samlades i dess klara klingande. Vackert och bittert på samma gång. En rysning fortplantade sig motvilligt i min kropp. Något var fel, fruktansvärt fel.”Var kommer rösten ifrån och varför har han kontaktat mig?” mumlade jag.
”Om du blickar upp mot katedralens tak kommer du att finna svaret du söker,” viskade den sorgsna rösten och det var som om tusen nålstick gick igenom kroppen. Skulle modet infinna sig? Det kunde ju vara vem som helst. Ett monster? En galen mördare som försökte få mitt förtroende? Nej, nu får du ta och lugna ner dig, fräste det undermedvetna. Jag hade en tendens att måla upp hemska föreställningar. Samtidigt var det kanske inte så konstigt. Halva jordens befolkning hade gått under året innan i en förödande naturkatastrof. Nu gör jag det, tänkte jag och lyfte blicken. Det var inte ett monster.. nej, där stod en ängel med vingar som den mörkaste natt. Även om avståndet var stort kunde jag utskilja ögonens glödande blå irisar. Ja, de var som neon. Nu bredde han ut de stora vingarna och närmade sig mig. Det var en lång ängel. Över två meter. En läderrock fladdrade till i den milda vinden.
”Vet du varför inga människor bor här längre?” frågade jag med bultande hjärta.
”De har övergivit den här staden för att ta sig till New York. Där är det lättare att leva.”
Han suckade och fortsatte ”Nu när deras energi har lämnat staden har dess själ dött.”
”Varför är du kvar?” frågade jag försiktigt då jag inte ville förarga honom.
”För att jag föddes här...och den här staden betyder allt. Så många vackra minnen. ”
Det var som om den här rösten hade stor påverkan på mig.
På kvällen då vi åt i skenet av en brasa fick jag veta hans namn. Lucian. Det passade ängeln som handen i handsken. Med en svepande rörelse med ena vingen gled neonögonen över mitt ansikte. ”Varför kom du egentligen hit, Eve?” En vindpust fick det vita håret att falla över hans starka ansikte. Jag rynkade pannan medan jag försökte finna de rätta orden. ”Den främsta orsaken är… tristess. Min hemby förstod sig inte på mig och jag kände att jag måste ge mig iväg. Vart hade jag ingen aning om. Jag bara gick och gick.” Jag log och Lucian besvarade leendet med en speciell glimt i blicken. Fjärilarna i min mage väcktes till liv.
När han tog min hand och förde den till sina silkeslena läppar och sade att han var tacksam över att jag kommit dit hoppade mitt hjärta över några slag.
Nästa morgon väcktes jag av en fjäderlätt beröring mot min kind. ”Vad?” mumlade jag med sömndrucken röst. Lucians klingande skratt ekade bland höghusen. ” Det är dags att stiga upp, Eve. Jag har lagat frukost åt dig.” Magen kurrade till svar. Ett vitt ögonbryn höjdes roat och han tog min vänstra hand medan vi promenerade mot en liten äng. Där låg en rutig filt med alla möjliga läckerheter. Det vattnades i min mun och jag bet mig frånvarande i underläppen.
När vi hade ätit oss mätta lät han mig vila huvudet mot hans hårda mage. ”Tror du att människorna någonsin kommer att flytta hit igen?” frågade jag med halvslutna ögon. Tröttheten hade lagt sig över mig som en tung mörk slöja. Lucian var tyst ett slag medan han funderade. ”Jag vet inte… Mitt hjärta önskar det definitivt. Som jag påpekade för dig igår finns det ingen själ i den här staden utan dess invånare.” Jag tog tag i hans starka hand och önskade att jag kunde säga något tröstande men orden tycktes ha lämnat mig. Lucians vackra ögon visade att han ändå förstod. Sedan nuddade de mjuka läpparna mitt öra. Hans övernaturligt vackra röst vibrerade mot huden när han förkunnade sin kärlek till mig.